Om mindre än två veckor kommer jag nämligen att flytta till Glasgow, Skottland och inleda mina studier i Comparative Literature and Spanish vid University of Glasgow. Jag kommer även att studera geografi eftersom man vid skotska universitet får studera tre olika ämnen under de två första åren, och tack vare det flexibla systemet är det också ganska lätt att byta huvudämne. Det här passar mig väldigt bra eftersom jag fortfarande inte har någon aning om vad jag vill bli när jag blir stor. ;) Men hur som helst är jag nöjd med mina ämnesval och ser fram emot att börja studierna.
Ända sedan jag gick i gymnasiet, och redan innan, har jag velat åka utomlands för att studera, och Skottland fascinerade mig nog redan då. Det var väl egentligen därför jag sökte till IB-gymnasiet i första hand. Jag visste alltid att jag skulle åka bort härifrån (även om jag på senare tid har börjat se mitt hemland och min hemby med lite andra ögon och skattar mig otroligt lycklig att ha fått växa upp här). Men när jag sedan gick ut gymnasiet så blev det inte så. Varför? Det kan jag nog inte riktigt sätta fingret på ens nu. Varje år har jag lite halvseriöst påbörjat min UCAS-ansökan, men alltid är det något som håller mig tillbaka. Kanske jag helt enkelt behövde tid.
På något sätt har jag fått tre år att gå. Har skaffat många nya upplevelser och definitivt växt en hel del. Men ändå känns det som att jag på något sätt har stått och trampat på stället. Jag har jobbat och studerat en del, men det har aldrig riktigt känts rätt. Ett tag hade jag nog helt glömt bort mina drömmar. Jag flöt nog mest bara med och det mesta av min energi gick åt till att äta, sova och gå till jobbet. Sedan slog det mig en dag förra våren, då jag gick över brändöbron in till stan en väldigt blåsig dag. Jag kom ihåg att jag hade varit någon med drömmar och ambitioner, som också jobbade för att nå dom. Och jag ville vara den personen igen.
Förra hösten skickade jag äntligen in min ansökan via UCAS, och två dagar senare (!) kom ett mail som informerade mig att jag blivit antagen till University of Glasgow, vilket råkade vara det universitet dit jag helst av allt ville komma in. Efter det har mina känslor åkt berg- och dalbana en hel del, och jag har inte ens berättat för särskillt många i min bekantskapskrets att jag tänker åka, eftersom jag ännu var rädd att jag skulle ångra mig och stanna kvar i Finland till slut.
Men nu är det alltså två veckor tills mitt flyg avgår från Helsingfors-Vanda, och det finns ingen tvekan om att jag faktiskt ska åka. Min nyfikenhet och äventyrslust vann över rädslan till slut. Jag har så ofta tvivlat på mig själv och mina drömmar - även nu känns det lite luddigt att sitta här och prata om drömmar. Uttrycket 'follow your dreams' har blivit använt till den mån att det mist mycket av sin styrka och mest bara känns otroligt klyschigt. Men jag har kommit fram till att det ÄR otroligt viktigt att ha drömmar och ambitioner. Det ger livet substans och riktning. Och det är också viktigt att ge dom näring för att hålla dom vid liv.
“Be careful what you water your dreams with. Water them with worry and fear and you will produce weeds that choke the life from your dream. Water them with optimism and solutions and you will cultivate success. Always be on the lookout for ways to turn a problem into an opportunity for success. Always be on the lookout for ways to nurture your dream.” - Lao Tzu
Nu känner jag mig mer motiverad än någonsin, och är fast besluten att åka till Glasgow och göra det bästa av min tid där. Och hur det än blir, så kommer jag nog ändå inte att ångra att jag åkte. Sist och slutligen finns det ju inga 'rätta' och 'fel' val, inget bestämt mönster som man måste leva sitt liv efter. Det försöker jag påminna mig själv om när jag tvekar inför ett val. Jag är glad och tacksam över att jag har friheten att leva mitt liv som jag själv vill, och att jag har fått de möjligheter som jag fått.
Kommer att försöka uppdatera denna blogg mer eller mindre regelbundet, och det kommer nog flera inlägg sedan då jag faktiskt kommit fram till min nya hemstad - för det mesta antagligen om betydligt mera vardagliga saker! Det känns i varje fall bra att ha den här bloggen som en plattform där jag kan dela med mig av alla nya intryck och upplevelser, och även hålla kontakten med alla vänner som blir kvar i hemlandet.
